1960-talet – Wikipedia

Senaste nyheter, sport, väder, TV-serier, barnprogram, SVT Play och mycket mer. Fri television på nätet.
att förbundet på den gamla goda tiden st,lPI*';. från bingo-hallarna.. Här om någonstans borde rörelsen ta krafttag , I höst står ungdomsrörelsen i Ö SI-. BT 62 3HG NORD-IRLAND Från Ghana i västra Afrika kom mer också.
En "Bingografi" av den kända Zlatan-tavlan. Varje verk är signerad och. Half-filled Star. (34). Hong Kong46 followers. zlatan by bingo. by XXX. $3184.00.

Play >>>

Brädspel / Alla - Lautapelit.fi

CasinoCruise.com förklarar det unika utbudet av bingobonusar som är tillgängliga för dig som ny eller återkommande spelare.
Flera varianter av bingospråk används runtom i världen. Den här omfattande guiden lär dig allt om bingosnack och hur du kan använda det till din.
T.ex om det står ***BINGO BOX*** så är endast denna kombination av tecken godkänd. användning av mer eller mindre asterisker (*), små bokstäver, eller fler.
Virtual African. Registrera Spela på skoj. Play Games. Virtual Europa League. Registrera Spela på skoj. Play Games. Penalty Shootout. Registrera Spela på skoj.

Play here >>>

Video

2018

Play online >>>

Kanaler | SVT Play

17 bästa idéer om Bingo Wiki på Pinterest

I am an independent, traveling freelance journalist with New York and Stockholm as my bases.
I write about politics, human rights, bingo star africa ghana, culture, environment, food — and whatever other news and news feature stories I can pitch.
This is my diary.
I work as a freelance journalist in New York, Stockholm and other parts of the world.
När jag såg att det var ett kedjebrevsupprop slängde jag det genast, för sådana är inte VIKTIGA för mig särskilt inte som jag såg det när jag satt på ett Internetkafé i Accra och fick hårdprioritera bland mailen under ett kort surfande.
Idag blev jag dock nyfiken, för jag hade hunnit snappa upp att mailet handlade om Sydafrika — där jag ju just rest.
Kanske hade jag missat nå't som debatteras där?
Flera av er känner säkert igen det.
Detta är en mycket allvarlig fråga.
Nummer 13, som alltså skickat mailet till mig och tretton andra mottagarefick idag ett svar.
Jag gjorde en hel del research för att skriva mailet till henne — och eftersom det kanske finns fler därute som är intresserade så klistrar jag in det nedan i bearbetat skick.
Som journalist — eller som van Internetaktör — är man ju tränad att vara skeptisk.
Men jag förstår att många som får sådana här mail blir berörda och vill sända det vidare.
Min bror som var en av de fjorton avfärdade det dock som "trams".
Själv är jag ingen aktivisttyp och är djupt skeptisk mot allt vad upprop heter.
Jag skriver aldrig på "riktiga" papperslistor.
Namninsamlingar i all ära, men som journalist måste jag vara oberoende även av "goda" organisationer och ändamål i möjligaste mån.
Jag gör enstaka undantag, är exempelvis nummer 3 897 på till stöd för kollegan Dawit Isaak.
Jag skickar heller aldrig vidare uppropsmail av kedjebrevstyp, om jag inte på goda grunder kan anta att det är äkta och dito att mottagaren verkligen vore intresserad.
Men här handlar det om något annat, nämligen om uppkomsten av falska mailupprop och varför de får spridning.
Jag vore hemskt tacksam för era synpunkter på fenomenet — ta er gärna tid att kolla in länkarna!
Och för er som kan Sydafrika och rasism bättre än jag, vad tror ni om min teori om varför just detta brev skapats?
Re: Lååångt mail om kedjebrev på nätet — fallet Sydafrika Hej hej, Varning varning varning för mail som snurrar jorden runt flera varv utan ordentlig avsändare, utan datumangivelser trots att det talar om saker som hände "förra veckan" och när det vädjar till ens dåliga samvete "Om vi inte gör något, vem gör det då?
Då är det knappast ett seriöst upprop.
När jag idag tog mig tid att läsa mailet ordentligt blev jag misstänksam.
Googlade lite för att se om det där med att sex män skulle ha våldtagit en bebis verkligen stämde.
Mycket riktigt, det mesta i mailet är falskt eller missvisande, visade det sig — och detta brev har cirkulerat på Internet i olika former sedan 1995!
Mailet är exempel på en så kallad "urban legend" eller "hoax" bluff och hör hemma i papperskorgen.
Läs mer om att någon barnskyddsmyndighet inte alls ska läggas ner, i den sydafrikanska polisens pressmeddelande från augusti 2005.
Att sådana här mail skickas vidare av okritiska och välmenande slacktivister är inte så konstigt.
De flesta kedjebrevs-upprop jag får kommer från mina stressade småbarnsmamme-väninnor och tenderar givetvis att handla om utsatta barn i världen!
Men under kvällen har jag försökt klura på varför sådana här falska mailkedjor överhuvudtaget startas av någon?
Det handlar uppenbarligen inte om att bluffa för att tjäna pengar, så varför?
En av sajterna jag länkat till antyder att uppgifterna om barnskyddsmyndigheten i Sydafrika bygger på "missförstånd", och det kan väl hända.
Kanske ett välmenande, seriöst och korrekt upprop urvattnats och blivit föråldrat, genom att ha skickats runt alltför länge?
Nej, tyvärr tror jag att det från början handlar om något värre, och det bygger jag på tankar efter min resa i Sydafrika.
Dessvärre var det ju bara ett turistartat besök som skrapade på ytan, och jag måste återvända för att försöka förstå mer om vad som egentligen hänt i landet sedan 1994, när apartheid upphörde — fick nästan inga bra tillfällen att fråga människor vi mötte om hur de egentligen ser på detta.
Men att jag nu varit på plats i åtminstone Kapstaden med omnejd gör att det fortsättningsvis blir mycket lättare och mer intressant att ta till mig allt som skrivs och sägs om Sydafrika.
Häromdagen berättade min svenske vän M om hur rasistiskt hans vita, sydafrikanska läkar kompisar i London och Kapstaden resonerat när han umgåtts med dem.
Vissa flippade till exempel ut fullkomligt, när han sade att han gärna skulle vara tillsammans med en svart man — och använde själva nedlåtande den sydafrikanska motsvarigheten till "nigger": "kaffer".
Som han beskrev gängets jargong tycks de ha hamnat i ett offertänkande — de talade om hur inkompetent ANC-regeringen är vilket tyvärr stämmer till stor del; det saknas en stark opposition i landet nuhur omöjligt det blivit för vita att få kvalificerade jobb eftersom "så många svarta kvoteras in", och hur det bara kommer att gå utförutförutför med landet.
Slikt "det var bättre förr"-tänkande är ofta sorgligt, men extra sorgligt när "förr" syftar på den vidriga apartheid-tiden.
I ett sådant opinionsklimat är det, gissar jag, tacksamt att underminera den svarta regeringens brottsbekämpande myndigheter tänk på att mailet spridits sedan 1995, alltså ett år efter apartheids fall samt att antyda hemska gruppvåldtäkter bland.
Och att antyda att myndigheterna post-apartheid, med berått mod, låter våldtäktsmän gå fria på gator och torg.
Han går omkring på gatan.
Även om de som ursprungligen hittat på det inte alls formulerat sig rasistiskt tror jag att syftet var just det.
Intet ont anande svenska småbarnsmammor — och andra slacktivister runtom i världen — blir brickor i ett spel, som egentligen handlar om att försöka undergräva de nya maktförhållandena i Sydafrika.
Detta är såklart bara en teori, men jag tror den håller rätt bra.
Som att de sofistikerade kreatörerna hittat på en mailadress-domän som ser seriös ut men bara nästan är äkta — med saps.
Jag känner litegrann igen tonen i mailet, från de försåtliga brev som skickas runt anonymt i USA inför valdagar för att förmå svarta att inte rösta.
Att Sydafrika ju de facto har skyhög våldtäktskriminalitet, enorma problem med aids och att det här och var finns en sorglig tro på att sex med barn kan bota aids etc är ju dessvärre sant jag får återkomma med belägg för detta.
Båda "urban legends"-sidorna som jag länkat till kommenterar och problematiserar detta, såvitt jag kan bedöma insiktsfullt.
Hon skriver dock inte att det kan vara just det som var avsikten, hos dem som först skapade det.
Men det tror jag — och jag ska försöka läsa mer om post-apartheid-Sydafrika och dess problem med hög våldsbrottslighet, för att se om jag stärks i den tron.
I står: "It is a complete hoax and if the originators of the email are traced they are liable to be prosecuted as their efforts are jeopardising police work by creating unnecessary panic.
När det känns som att "allt" redan skrivits om både henne och boken?
Jag tycker att Andreas Ekström löst det rätt snyggt i med henne i Sydsvenskan.
En sammanfattning av väskdebattsläget i faktarutan, och i huvudtexten nyfikna frågor om både debatten och om andra aspekter på boken — som visar att de två haft ett möte.
Jag gillar såklart frågan: "Finns det något i bilden av dig som inte har blivit rätt i den hetsiga debatten och som du vill lägga till rätta?
Det är inte alltid den ställs.
Det brukar bli antingen en intressant utläggning om något intervjupersonen gärna vill tillägga — eller, mer överraskande tycker jag, en perfekt sammanfattning av det viktigaste han eller hon redan sagt, men mer kärnfullt formulerad än tidigare under intervjun.
Fattar inte varför inte alla reportrar använder ungefär samma avslutningsfråga.
Misstänker att många intervjupersoner — med stigande grad av frustration — sitter och väntar på att reportern ska fråga om just det som de själva anser är intressant och viktigt, och som ofta också är detmen inte själva tycker de får tillfälle att ta upp det.
Det var en plats där världen tedde sig vara upp och ner, tyckte flickorna, och mitt hår tyder ju faktiskt på det.
Eller togs fotografiet kanske av mig själv?
Den utsträckta vänsterarmen och flinet tyder på det.
Jag får fråga AleXenia, mina resekompanjoner i Sydafrika, som båda annars blivit riktigt duktiga små fotografer.
Klipp håret och skaffa ett jobb!
Då hade jag tillbringat sisådär 50 timmar i sängen, mest sovandes, vilket kändes rätt segt.
För att komma igång med livet såsom det levs här — tja, för att börja nosa på New York igen — stämde jag träff med min kompis M på besök i sta'n.
Vi sågs vid Central Parks entré alldeles intill Manhattans hjärta Columbus Circle hit räknas alla avstånd till och från New York.
Vi skulle ta en promenad i parken, men det blev istället lunch på Bouchon i Time Warner Center det chica fattigmansalternativet till.
Purjolök- och roquefortpaj och initierade konversationer om fastighetsinvesteringar kändes som ett bra sätt att komma tillbaka till New York.
Men sedan började vi kolla på böcker i den trevliga kedjebokhandel som ligger på andra våningen, och när vi hamnade på reseavdelningen drogs jag som av en magnet till en bok med titeln Traveler's Health Guide — Africa eller något sådant.
Efter bokhandelsbesöket insåg jag att jag inte alls hade blivit särskilt frisk.
Allt snurrade något, och jag fick mobilisera alla krafter för att ta mig ner i tunnelbanan, åka stationen hem jepp, jag bor bara en station från New Yorks medelpunkt!
På fredagsmorgonen vaknade jag övertygad om att jag nog måste ha fått malaria.
I flera timmar var jag för trött för att göra annat än att begrunda mitt dramatiska öde.
Jo, kraften räckte också till att upparbeta rejäla aggressioner över alla redaktioner som inte har vett att intressera sig för och finansiera normal utrikesjournalistik, så att man som frilansjournalist som ändå envisas hålla på i praktiken ofta betalar för att få intressanta jobb publicerade.
Bränsle till detta var olika skambud jag fått på sistone.
Det är ju en gammal ilska jag bär på, som ni vet.
Men nu förstorades den av tankar på hur riskutsatt man trots allt är, när man som jag lever utanför rätt många av de ekonomiska och sociala system som mina redaktörer tar för givna, och att man borde få otroligt stora arvoden som ersättning bara för risken för tropiska sjukdomar, utöver alla andra risker — då kanske man skulle ha råd att äta de där dyra malariapillren ordentligt!
Ja, det blev helt enkelt en ny variant på gammalt frilanstillvaroeländes-gnäll.
Ni kan säkert tänka er.
Jag surfade runt i jakt på bra symptombeskrivningar, och när jag hittade blev jag ganska övertygad om att jag i alla fall borde kolla om det inte kunde vara malaria som däckat mig i över tre dygn.
Så började jag ringa olika infektionskliniker och akutmottagningar, exempelvis där jag fick en gula feber-vaccination inför min Maliresa i fjol.
Men jag blev trött bara av tanken på att behöva ge mig iväg någonstans för att lämna blodprov.
Min egen privata sjukvårdsupplysning min mor gick inte att få tag på eftersom hon befann sig på resande fot eller rättare sagt utbildade 22 gotländska sjuksköterskor om inkontinens.
Då uppenbarade sig ovannämnde M som en klippa i telefonen, och erbjöd sig att följa med vart jag än behövde ta mig!
Ah, så fantastiskt snällt!
Han kom hit, och vi promenerade tillsammans till det enda sjukhus som jag skulle slippa åka tunnelbana till, det vill säga.
Det kanske verkar onödigt att ta sig till ett sjukhus' akutmottagning, men jag har så dålig koll på och ringa erfarenhet av det amerikanska vårdsystemet att jag aldrig riktigt upptäckt någon motsvarighet till våra vårdcentraler.
Det finns väl såklart, men när jag hade ringt fyra sjukhus och alla glatt sade att jag kunde komma till dem utan att hänvisa någon annanstans så fick det bli ett sjukhus.
Dessutom lockades jag av vetskapen att akutmottagningar är skyldiga att ta emot alla, inklusive oförsäkrade som jag.
Jag undersöktes minst sagt grundligt!
Två läkare och två sjuksköterskor kollade på mig.
De kunde ganska snabbt konstatera att det inte handlade om malaria, utan omkanske förorsakad av ananasen vi åt på Kokrobitestranden?
Av catering-maten vi hade på vårt kalas i Världsbankens Accra-residens häromsöndagen?
Av att jag borstade tänderna i ofiltrerat vatten?
Eller kanske all of the above.
Jag antar att det hade varit fruktansvärt och dessutom farligt att ha malaria, men efter att ha varit utslagen i flera dagar blev jag ändå lite besviken.!
Läkarna ville ändå ta allehanda prover för att vara helt säkra — nu när jag ändå var där, liksom — och började rentav pumpa in vätska i mitt blodomlopp för att minska uttorkningen.
Inklusive väntetid tog hela besöket nog omkring sju timmar.
Stackars M satt kvar i väntrummet nästan hela tiden, till sist fick jag honom att gå hem genom att från sjuksängen på akutrummet smussla åt mig min mobiltelefon och skicka meddelanden.
Men det var nog bra för honom att se lite av hur vi har det i Harlem.
Väntrummet erbjöd sociala fältstudier.
Och det var intressant för mig att vara på ett sjukhus, vilket för mig framför allt är min mammas arbetsplats.
Varje gång jag kommer till sjukhus — vilket skett flera gånger av de mest skilda anledningar, men som tur är sällan för att jag själv varit sjuk — fascineras jag över vilka små egna världar de är!
Den sjuksköterska som tog mest hand om mig var rolig och babblade massor, bland annat om hur han jobbat tre år i Irak och bland annat var med i det sjukvårdslag som fanns med i samband med rättegången mot Saddam Hussein.
Till sist skickades jag hem, med en räkning på 345 dollar och ett recept på antibiotika i nypan.
Thank you very much.
Kom hem klockan tio på fredagskvällen, och insåg att jag då om jag hade varit frisk hade gått på min kompis K:s 38-årsfirande downtown "Come to on Friday at 9 pm and we´ll have bubbles and drinks!
Champagne hade ju varit trevligt att lägga 345 dollar på, hehe, men jag slocknade genast i sängen.
På lördagskvällen kände jag mig lite bättre, och då dök min enda japanska kompis, S, oväntat upp från Tokyo, via Chinatown med lådor med knyten och vårrullar i nypan.
Vi gick i samma klass på men har inte setts på kanske ett år, så det var kul att träffas.
Stackars S, hon vill helst av allt jobba med att samla in pengar till mikrofinansprogram på indiska landsbygden eller med konst, men har så länge jag känt henne fastnat på olika hopplösa jobb i finansbranschen eller på underliga TV-bolag.
Efter ett år på en biståndsorganisation i Genève längtade hon hem till Tokyo, och hamnade såklart i finansbranschen igen — nu som rekryterare på en firma där hon ofta tvingas jobba till midnatt; från juni som head hunter.
Hon beklagade sitt öde, så jag försökte komma på lite bra karriärbytesmöjligheter åt henne men jag blev såklart avundsjuk på hennes möjliga lön, lyckas hon tillsätta de VD-poster firman ska jobba med får hon hur mycket pengar som helst, fast har noll yen i grundlön.
Fast mest av allt talade vi om Mäns Mystiska Beteenden, med en viss japansk FN-diplomat som fallstudie.
Men igår och idag har jag insett att jag inte är riktigt frisk.
Så jag får fortsätta ta det lugnt.
Jag sitter i sängen och skriver detta, och tittar ut på den vår bingo star africa ghana verkar pågå därute.
Till alla er som är i Sverige och firar Valborg ikväll: ha så roligt!
Själv har jag inte varit i Sverige till Valborg eller Första maj på evigheters evigheter, faktiskt inte detta millennium.
För att inte tala om hur länge sedan det var jag fick tillfälle att göra en vanlig hederlig vårutflykt med bil på vischan.
Det kan jag ju tänka på när jag ligger här i sängen och tycker synd om mig själv under dagen, haha.
Bibbe har för övrigt nyligen blivit telefonintervjuad av Kobra-redaktionen på Sveriges Television om sin tonårstid med Andy Warhol-gänget, så håll ögonen öppna efter ett Warhol-minnesprogram framöver!
Annars kan jag meddela att antibiotikan kostade 42 dollar, trots att jag valde generica.
Enligt mamma skulle motsvarande ha kostat cirka 150 kronor i Sverige.
Hade kanske varit smart att knapra i sig före Afrikaresan och inte efter.
Och framöver lägger jag kanske ut lite fotografier från Sydafrika och Ghana.
Bilder blir nog bästa sättet att berätta så här i efterhand.
Nu ska jag kliva upp, ta en dusch och börja jobba — efter en liten vårpromenad genom Harlem och till mitt favoritkafé och se om deras kaffe möjligen börjat bli OK — men jag bör egentligen inte dricka kaffe nu, buhu.
Till er som skickat mail de senaste veckorna: håll ut, svar kommer!
Dick Erixon konstaterar att höga besökssiffror visserligen är trevligt, men inte betalar hyran.
Jag tror det gick mindre än en minut från att jag läste inlägget till att jag var inne på Internetbanken, fast besluten att betala!
Kan nästan inte komma på någon annan bloggare jag så förbehållslöst skulle skicka en så pass rejäl summa pengar till.
Gåvan ska givetvis inte ses som ett politiskt stöd, utan ett publicistiskt.
För det vore på flera vis en olycka om Dick Erixon skulle sluta blogga.
Nej, det får inte hända.
Vem ska till exempel då attackera oss svenska USA-baserade journalister så entusiastiskt?
Sällan har jag varit så uppiggad som i mitten av november, då jag fick anledning att skriva.
Jag hoppas verkligen att Erixon fortsätter, för debattens skull, och förstår ungefär hur ledsen och frustrerad han känner sig över att inte ha kunnat få annan finansiering.
Mer om dettadär han sorgligt nog tvingas konstatera: Som framgår är jag frustrerad över de höga murar som reses så fort man går utanför redan upptrampad mark i svensk samhällsdebatt.
Att vara sökande och nyfiken är en belastning.
Bara om man gör som alla andra är man acceptabel.
Det gör mig både förbannad och ledsen.
Och här är makthavare som kallar sig liberaler eller kapitalister inte ett dugg bättre än socialister.
Det enda jag ätit sedan jag kom hem är en portion jordgubbsglass.
Kanske borde jag kliva upp, ta några smärtstillande tabletter och helt enkelt börja jobba — men tillsvidare ligger jag mest här och tycker synd om mig själv.
Behöver verkligen jobba, så att jag får in lite pengar om några veckor åtminstone — reportageresor får man dessvärre inte in mycket pengar på, de är ett dyrt nöje.
Tillsvidare kan ni ju alltid kolla på min uppdaterade "länder jag varit i"-karta.
Jag har fortfarande cirka 140 obesökta länder.
High tech värre, här i Ghana!
Firman Busy Internet - med långa rader av Internetanslutna datorer och utrymmen för den som vill ansluta sin medhavda bärbara - var som en dröm.
Tyvärr funkade det trådlösa nätverket bara nästan.
Så kanske det ofta är här i Ghana.
ACCRA Suck, har bloggas det som ni marker inte mycket for narvarande.
Det beror knappast pa brist pa dramatiska, intressanta och bloggbara handelser - mer pa en kombination av dalig tillgang pa Internet, brist pa sydafrikanska adaptrar och allman moerhet i hjarna och fingrar.
Nu har jag fatt lana en PC - men ni vet kanske vad jag tycker om att skriva pa sadana.
I formiddags satt jag i alla fall pa polisstationens bingo star africa ghana Accra brottsutredningsenhet, ej misstankt for brott men som allant hangaround-vittne efter en grej som hande pa flygplatsen igar; ikvall ska jag pa mottagning pa Australiens ambassad dar det ska minglas kring en bok som lar heta White Woman in Africa.
Hälften av mitt bagage är reselektyr - tidningar, magasin och böcker - av vilket det mesta dessvärre kommer att återvända hem oläst om min självkännedom är på rätt spår.
Men en tidskrift, som jag sparat i flera år för att invänta rätt tillfälle, hör till det jag läst nu på planet.
Den heter Nieman Reports, och ges ut av stiftelsen Nieman Foundation for Journalism på Harvard-universitet.
Här finns en uppsjö av intressanta texter om hur Afrika-rapporteringen ser ut, och om hur den skulle kunna se ut.
Detta har det som bekant skrivits en hel del om i svenska medier genom tiderna jag kan inte länka så ni får kolla själva; Lasse Continue reading har säkert skrivit kloka saker men en massa andra också, såklart men här finns fullt av intressanta, detaljerade exempel i ord och bild, exempel som jag lär återvända till här på bloggen den närmaste tiden.
Den artikel som först fångade mitt intresse handlar om Times Union, en lokaltidning som ges ut i Albany med 100 000 i vardagsupplaga.
Normalt granskar tidningen i första hand vad som händer i maktens korridorer i Albany som är huvudstad i delstaten New York.
Men för fyra år sedan tänkte chefredaktören Rex Smith sända ett team till Irak.
Först skickades därför en reporter och en fotograf på Pentagon-träning.
Samtidigt föreslog en annan fotograf, som hade gjort ett lokaljobb om hur en kvinna i Albany samlade ihop pennor, kritor och andra grejer att skicka till en skola i hennes hemland Malawi, att han skulle få åka dit och följa distributionen på plats.
Smith skriver: "I wasn't convinced.
One family's humanitarian effort was a good story, but not so good that I could justify blowing the newsroom's travel budget for an entire quarter.
Istället fick han med sig en av tidningens bästa reportrar på sina idéer, och tillsammans hittade de två veteranerna på ämnen till en rejäl reportageresa som skulle handla inte bara om hur Albanybornas gåvor hamnade på en skola, utan alla möjliga stories om aids, hungersnöd och politisk korruption i ett av Afrikas fattigaste länder.
I samma veva föreslog president George Bush att USA skulle satsa 15 miljarder dollar på aidsbekämpning i fattiga länder.
Och så kom Rex Smith på att den story någon av hans medarbetare skulle kunna göra i Irak knappast skulle skilja sig särskilt mycket från andras.
Så till sist fick reportern och fotografen åka till Malawi, i 16 dagar vad teamet som skulle ha fått åka till Irak tyckte om alltsammans förtäljer icke historen!
De kom tillbaka med oerhörda mängder material, som användes dels på webben, dels i en bilaga som Albanytidningen gav ut i färg i juni 2003 - 24 sidor med texter, fotografier och avancerad grafik.
Möjligen finns något av detta kvar på nätet: www.
Med sin bevakning vann Times Union 2003 Scripps Howard National Journalism Award for Web Reporting som jag antar är ett fint pris.
If created a community dialogue, as we had hoped to do, in part through our interactive web site, it was a quite one.
And perhaps we did that, and maybe that's all a news paper can hope for when trying to present a serious issue from a distant land to a readership distracted by war and politics and entertainment and the business of everyday life - - - we believe firmly it was worth the effort.
Vad vet vi för exempel?
P S Detta inlägg är skrivet som mail, skickat direkt till bloggen.
Därför saknas länkar och formattering.
På samma vis kommer det antagligen att se ut framöver då och då.
NEW YORK — JFK Häromdagen satt jag på Ghanas konsulats visumexpedition.
Eftersom jag varit på jakt efter svarta amerikaner som vallfärdar till Ghana för att söka sina rötter vilket det skrivits en hel del om i bland annat New York Times och BBC började jag i rent strategiskt syfte småprata med kvinnan som satt bredvid mig.
Det visade sig att hon a var på väg till Ghana bland annat för att besöka det fort där slavar som handlats av slavhandlare i Afrikas inre samlades upp inför Atlant-överfarten b kommer att överlappa med mig i Accra åtminstone tre dagar och c kommer från Harlem!
Och hon vill gärna bli intervjuad, både i Accra och i Washington Heights i New York där hon bor nu.
Så nu hoppas jag att vi lyckas sammanstråla på plats.
Det är mycket bra när man kan hitta intervjupersoner medan man sitter och väntar på visum.
Idag raggade jag upp ännu en intervjuperson bara så där, nämligen i taxin hit till flygplatsen.
Chauffören hade så pass bra koll på vilka flygbolag som flyger direkt till Ghana att jag gissade att han är ghanan.
Det var han bara nästan — hans mamma är från Ghana och hans pappa från Burkina Faso, så han har vuxit upp i båda länderna.
Men bor i New York sedan kanske 15 år tillbaka.
Perfekt, när jag kommer tillbaka ska jag intervjua honom på tre teman: "afrikaner vs svarta amerikaner", "entreprenörer i Harlem" och "boende i Harlem".
Det är mycket bra när man kan göra liksom förberedande prov-intervjuer i taxin.
Och alldeles nyss gjorde jag en telefonintervju, dock lite mer förutsägbar "svensk i New York"-vinkel.
Men ändå kul och trevligt, och i ett ypperligt bra redaktionellt sammanhang.
Hon var i och för sig inte harlemit, utan bor i Hudson.
Det är mycket bra när man kan göra intervjuer på flygplatsen.
They are usually balmy in-between seasons, with little wind, when nature is at its showiest.
If you"re into flowers or whale-watching, or seeing the vineyards at their best, these are great seasons to be in the Cape.
Vilken tur att det är dit jag ska!
För mig stämmer båda tolkningarna.
Jag har äntligen lyckats skicka iväg de flesta av alla de mail som ställdes på kö igår, och kan åtminstone ta emot de mail jag skickar till mig själv.
Tyvärr finns det fortfarande några mail som systemet vägrar låta gå iväg, trots att jag försöker om och om igen.
Ibland ser det ut som att de går iväg, men efter ett tag studsar de tillbaka.
Och även om jag antar att de flesta haft viktigare saker för sig under påsken än att skriva mail till mig?
Riktigt akuta mail har jag kunnat skicka iväg via en av mina uppdragsgivares webbmail och den adress jag har där.
Men det är bara till som en akut nödlösning, inte för mina ordinarie mail.
All den mentala energi och inte minst tid allt strul tog både långfredag och, framför allt, påskaftonen hade varit kul att kunna ägna åt de viktiga redaktörsmail som jag hade velat skriva och få iväg före min avresa.
Nu får jag förlita mig på att de har wifi kring Godahoppsudden.
Och Telias hantering av detta har verkligen varit under all kritik.
Apropå har jag skrivit till en för mig ny kontakt, Konsumenternas Tele- och internetbyrå, för att fråga om man inte borde få ersättning när man inte har e-post bara som en tilläggstjänst hos Telia utan som hela tjänsten bredband har jag via Verizon, här i USA, och ComHem, i Stockholm.
Jag kände till KTIB till namnet men inte mer, men deras service verkar toppen — kolla in.
Dessvärre låter man som frilans ofta rätt bitter — och det värsta är när man träffar andra frilansar.
Det finns ingen hejd på hur länge vi tillsammans kan älta hur snåla och dumma olika uppdragsgivare är, hur knäppa alla redaktioner är som inte vill köpa in våra fantastiska reportageidéer och hur under-utnyttjade vi är.
Till sist får man sätta stopp, både för sig själv och för de andra.
Annars blir det helt enkelt för negativt.
Annars skulle jag ju bli fullkomligt galen.
Frilansjournalistiken är världens bästa syssla — ganska ofta.
Men det är sällan någon dans på rosor, och gnällandet sker tyvärr ofta på förekommen anledning.
En idé med detta bloggande är att i någon mån förklara arbetsvillkor och annat.
Som tur är har jag just upptäckt några exempel på andra som sysslar med ungefär samma sak.
Just dessa tre råkar alla vara fotografer — och deras bloggar är väl värda att kolla in regelbundet för alla som vill ha en inblick i hur frilansfotografer jobbar verkligen inte bara gnäll!
Folk fattar inte hur dåligt betalt man får.
Det nomala för att göra ett reportage om t ex Berlin är sex, sju tusen kronor.
Då får du betala resa och uppehälle själv.
Vem som helst fattar ju att det inte går ihop, men nästan.
Och så här har det varit så länge jag hållit på.
Utlandsjobben blir bara ett sätt att flytta tiden framåt.
Så går man ut hemma, tar ett skitporträtt på någon som man ogillar och får femtusen för fem minuters jobb.
Jo, för det är REKLAM.
Alla har vi våra egna orsaker till varför vi gör det men inte är det för att bli rik.
Eller bildsnyltare, kanske man kan kalla dem.
Vi lovar att sätta ut ditt namn vid bilden.
Om det nu är så att de saknar pengar så kan väl redaktionen jobba en dag utan lön?
Eller tryckeriet kanske kan trycka tidningen gratis?
Det är alltid frilansarna som ska ställa upp utan betalning.
Dessutom ska förstås mitt namn, byline, sättas ut oavsett sammanhang.
Och så kan ni ju läsadär finns förstås en hel del på temat.
Till exempel,om hur redaktioner gärna plockar russinen ur kakan:.
För att man vill att den ska finnas kvar!
Jag kanske ska tillägga att det där med att göra ett femminuters reklamjobb och få 5 000 kronor — som Micke Berg berättar om — är något som kanske förekommer i fotografernas värld då och då, men inte i min.
Som reporter kan man inte syssla med reklam.
Den senaste veckan har jag tvingats sitta i min säng och skriva, för att mina inneboendes tolvårige sonson Aubrey ja, bingo star africa ghana brorson gästar oss.
Han sover i bäddsoffan i vardagsrummet, det vill säga intill mitt arbetsbord, med mycket neddragna persienner, långt in på förmiddagarna.
Funkar inte att sitta och göra telefonintervjuer intill hans säng, liksom, så jag får sitta i min säng och surfa, ringa och skriva.
Tänk om svenska folket och svenska folkets nyhetsredaktörer visste att det är så en del av deras USA-nyheter tillkommer, exempelvis.
På bilden nedan i ser ni mitt arbetsbord i mitten, intill väggen med det röda tygstycket.
Till höger där, vid fönstrena, ser ni bäddsoffan.
Mitt sovrum är bakom den stängda vita dörren.
Det är dit jag flyr när det blir för stökigt härhemma.
Annars ser ni, på båda bilderna, Sean mecka med en hårddisk på matbordet — samt en riktig "eye sore".
Nämligen hans arbetsbord egentligen ett gammalt avställningsbord som jag brukade ha ihopfällt intill väggen med någon enstaka blomstervas på med allsköns gamla datorer, en fax, diverse manicker, kartonger och grejer — bråte som fortsätter en bit ut i hallen.
Vad ni inte ser här är Bibbe, som för det mesta jobbar i deras sovrum med stängd dörr men som ibland kommer ut och beter sig.
Ibland blir jag på allvar förbryllad över hur en rödhårig punkfarmor, 55 år, ständigt iförd svarta solglasögon och med synpunkter på hur jag städar — samt fantastiska berättelser om hennes vilda liv som ungdomsbrottsling på Lower East Side och som på 60-talet — kunde hamna i mitt hem.
Hur gick det till, liksom?
Men att få bo ensam, som man som svensk är van vid att man kan göra om man vill, är få förunnat.
Jag tillhör väl 99,99 procent av mänskligheten i detta avseeende nu, det är liksom inte normalt att bo i ett ensamhushåll.
All denna kunskap om människors liv och leverne i världen hade jag ju gått miste om ifall jag bott här ensam.
Så kanske är det mest mental bråte i min hjärna allt handlar om när jag tänker på hur hjärtligt trött jag är på mina bohem slacker-inneboende.
I alla fall har det varit väldigt skönt att vara ensam hemma denna helg, om så blott för ett enda dygn, eftersom de besökt sin fosterdotter Rain Becks flickvän i tidiga tonåren!
Jag kan med andra ord inte riktigt koppla av och njuta av att det för en gångs skull är pseudo-svärföräldrafritt härhemma — utan är ständigt på helspänn inför att höra nyckeln i låset.
Förresten, jag har ju faktiskt redan skrivit en drapa omandra halvan av.
Japp, det jobbiga och lågintensiva persiennkriget, som jag skrev om då, har fortsatt det senaste året.
Framöver kanske jag orkar skriva en drapa om hur hjärligt trött jag är på att ha inneboende, just nu nöjer jag mig med att visa två bilder pa eländet.
Precis vad man inte behöver när man planerar en 16-dagars reportageresa, med avresa imorgon.
Inför reportageresor skickar jag iväg otroligt många brev, bland annat till redaktörer med förslag på reportage och artiklar som ska finansiera resan, och det tenderar att bli som allra mest intensivt alldeles precis dagen innan.
Uppdatering: Trots allt som skrivits i och samt av sura bloggare som och om hur uselt Telia informerat sina kunder om e-poststörningarna är detta allt som just nu kl 20.
Jag tackade ja för att det är kul att skriva krönikor, och för att jag hade en historia att berätta som annars bara hade blivit ännu ett blogginlägg en utvidgning av.
Texten handlar om hur The Ark och Melodifestivalen fick mig att tänka på Kristina från Duvemåla — eller snarare på skillnaden i min egen tillvaro som svensk i USA, där jag i realtid kan följa den stora snackisen, alltså The Arks vinst i Globen, i ett Sverige som de utvandrande smålänningarna för bara 150 år sedan fick kapa alla band till.
Oj, vad sentimental jag blev, när jag stod i en bar på Lexington Avenue med ett glas prosecco i handen och plötsligt kom att tänka på detta!
Ola Salo i sin stiliga fjäderboa talade om Idi Amin på scen, med Carola i bakgrunden, och jag blev alldeles knäsvag av att tänka på Kristina.
Alla små eländiga torp och grusvägar och stengärdsgårdar i hela Småland på en och samma gång, tänkte jag på, där i bottenvåningen av en skyskrapa.
Tänk om familjen Nilsson hade kunnat installera en webbkamera hemma hos svärföräldrarna i Korpamoen, typ.
Eller om de hade kunnat kolla på Melodifestivalen.
Då kanske livet hade blivit lite lättare där borta i Minnesota.
Anyway, det tog evigheter att skriva krönikan, eftersom det visade sig att den skulle vara på engelska.
Och jag, mitt nöt, gick med på att medverka helt utan arvode.
Så kan det gå.
Jag får väl sälja en njure eller nå't för att överleva här i sta'n, frilansjournalistik är verkligen inte en födkrok utan en livsstil.
Dessutom behövdes ett fotografi, och kruxet är att de bilder jag har på mig här i datorn alla är tagna i rätt konstiga miljöer som riskerar att liksom förta fokus från alla smålänningarna och Manhattan.
Typ "Gunilla i Bel Air-slummen i Port-au-Prince" eller "Gunilla i orkanvarningens Galveston" eller "Gunilla innan hon ska gå på ett flygplan på Sana'a flygplats".
Ingen jag litade på.
Så till sist ställde jag upp mig själv i Midtown, med alla de vanliga New York-attributen japp, skyskrapor och gula taxibilar i bakgrunden.
Tror jag tog 75 bilder innan jag hittade en som funkade.
Jag klistrar in den här, mest för att mina vänner ska se hur jag ser ut innan jag eventuellt klipper håret hos dominikanskorna på min gata i eftermiddag.
Om du försökt skicka mail till mig det senase dygnet som inte verkar ha kommit fram, försök igen!
Det verkar som om mailen droppar in sent omsider.
Eftersom jag använder som ibland behagar strula trodde jag igår att det var problemet.
Det fick bli en ominstallering.
Och så verkar min dator innehålla några systemkonflikter just nu; Firefox är tyvärr helt hopplöst att använda och måste förmodligen skrotas det duger att skriva bloggen i, alltid något, vilket Safari inte går i land med; fast Firefox klarar nu inte ens av att öppna vanliga kommentar-fönster!
Så mailstrulet igår blev bara en logisk upptrappning.
Jag var drabbad hela långfredagen — tvingades ange mina krångliga lösenord för alla mina olika mailadresser inte mindre än varje gång jag kollade mail vilket var ungefär var tredje minut.
Inte gick det att se några mail via "webbmail" heller.
Och så hickade systemet till och spottade plötsligt ur sig allt på servern cirka 1 500 gamla mail.
Det var skönt att till sist först idag!
Avdelningen understatement från Telias hemsida : E-poststörning Det är problem med att hämta och skicka e-post i hela landet.
Telias webbmail måste vara den enda kommersiella webbfunktion på hela hela hela Internet som knappt har förändrats alls till vare sig form eller funktion.
Det har sett likadant ut i de kanske tio år jag haft det, och fungerar ungefär lika illa.
Jag får jobbiga vibbar från sunkiga webbhak i Peking i slutet på 90-talet var jag hänvisad till att använda webbmail under resor i Kina och annorstädes, det vill säga innan det blev relativt lätt att ladda ner mail till egen dator via wifi.
Nu är jag i alla fall klar med en liten text om infrastruktur i indiska städer, vilket jag ett tag trodde aldrig skulle hända.
Det är det enda som hänt denna påskhelg.
Fotografen Spencer Platt om hur det gick till när han tog bilden.
Han verkar tycka som jag, att bilden bara blev ännu mer intressant av att man fick veta hela historien.
Så är det verkligen.
Som : "photographers work in and deal in images, instants, and instinct".
Platt berättar mer i en intervju från : "I never talked to them.
For all I knew, they might have lost members of their family.
Noone was immune to hardship in that conflict.
And I certainly didn't mean to make a political statement, as some have said.
My fixer, Wafa, was of a very similar type to the people in the car, and her life had been turned upside down by the war.
SvD:s är ett bra exempel på den första kategorin, och får nog symbolisera den andra.
Ja, och förstås, inte en siffra rätt som.
Jag är förvånad över att Thentes fåniga uttalande om att han gått med på att blogga för att det är så retro, så 2003, inte retat upp fler bloggare — men alla kanske har som den provokation det är.
Jonas Thente kommer efteråt fram till att det kan ha varit Göran Perssons biografi hon syftade på.
Men alla med lite koll fattar ju att det verkligen måste ha varit av Lars Einar Engström hon menade.
Eller kanske snarareav samme skribent.
Det är ju en helt annan debatt.
Well, Jonas Thente verkar OK ändå, för han skriver ganska roligt och självironiskt fast någon riktig blogg är det ju knappast.
Bilden — som jag bett om tillstånd för att återge här, men tillsvidare får ni klicka till — visar Beirutbor som åker i en glansigt röd, öppen sportbil genom sönderbombade bostadsområden.
Man får absolut intrycket att det är privilegierade kids som tar sig en sväng för att voyeuristiskt kolla in förödelsen bland de fattiga.
Förutom sportbilen finns solglasögon och en mobiltelefon som förstärker den bilden.
Om man ska generalisera.
Men det ska man ju inte, visar det sig.
Personerna på fotografiet är tydligen mycket ledsna över att framstå som voyeuristiska krigsturister.
De flesta av de som satt i bilen har själva fått sina hem sönderbombade och räknar sig inte som särskilt "affluent".
Den tjusiga bilen har de lånat, och den har tidigare använts för att evakuera människor och transportera förnödenheter.
Fotografen, Spencer Platt, är tydligen ledsen över att bilden missuppfattats och beskrivits som "krigsturism" även om han själv trodde att fotot föreställde välbeställda Beirutbor.
Och jag vet inte hur man skulle kunna komma runt det dilemma som finns inbyggt i logistiken.
Uppenbarligen hade tolkningen av detta foto blivit annorlunda om berättelsen om de unga Beirutborna i bilen funnits med i bildtexten.
Man kan liksom inte intervjua alla människor man fotograferar särskilt inte om de kör runt i en bil!
Jag tror att nästan alla fotografer och reportrar kan känna igen sig i att det lätt blir helt fel när bildtexter snos ihop på redaktionerna, vare sig det är en fotograf, en reporter, en bildredaktör eller en redigerare som misstolkar vad en bild egentligen föreställer.
Det finns tusentals exempel på hur detta vållat kontroverser, men händer varje dag i den redaktionella vardagen.
Anledningen, som jag minns den, var att de hade visats på en genrebild i ett reportage som handlade om rika människor i Seoul.
Fast de var inte särskilt rika och ville inte alls figurera i ett sådant sammanhang.
Efter den incidenten skärpte Newsweek sina rutiner för kontroll av bilder och bildtexter, men systemet kan nog aldrig bli vattentätt.
Beirut-fotografiet är ändå fortfarande riktigt bra, och Spencer Platt får sin utmärkelse om två veckor.
Och jag tvivlar på att de kommer att skicka ut det, eftersom det faller lite utanför ramen för det ämne jag skrev om kampanjbidrag till presidentvals-kandidater.
Så det kan kanske komma till användning här.
När jag har tid, kanske imorgon, ska jag skriva lite om vad jag menar med detta, det vill säga på vilket sätt denna text illustrerar en del av de saker jag skriver om i kommentarerna på.
Uppdatering 6 april: Nix, denna text blev väl en för mycket och skickades inte ut.
Men alla texter — en artikel och två faktarutor, plus nedanstående — finns i.
Men min forskning visar att politikerna inte är så lättköpta, säger.
De använder pengar de får från intresseorganisationer och företag för analys och kvalificerade utredningar, som förbättrar politiken på ett visst område.
Inte nödvändigtvis på det sätt donatorena önskat.
Däremot sätter donationerna till kongresspolitiker agendan, enligt Esterling.
Om en folkvald är intresserad av exempelvis både försäkringsfrågor och miljö, så blir miljöfrågorna lidande om intressegrupper i försäkringsbranschen donerat pengar.
Det stämmer inte med huvudfåran i statsvetenskaplig forskning.
Gunilla Kinn Fotnot: Kevin Esterlings forskning presenteras.
NEW YORK "Du låter som att du ringer från ett konstigt ställe" sade en kollega när jag ringde på hennes mobiltelefon - yes, från Ghanas FN-missions visummottagning.
Det är väl ganska konstigt.
Jag sitter här och skriver som en galning på diverse nyhetstexter och mail.
För det mesta handlar det bara om hans vanliga liv i Växjö, med gymträning, lägenhetsletande, arbetssökande, häng med kompisar och besök hos familjen i Alvesta — och allt detta är oerhört exotiskt för mig.
Jag kan faktiskt behöva läsa lite om hur folk lever i Växjö — och Pers blogg har bitvis varit mycket rörande.
Men nu drar det ihop sig till igen, det vill säga rättegång.
På tisdag är det dags.
Och jag, som är sjukt intresserad av förhållningssätt mellan journalister och deras intervjupersoner, kan inte låta bli att notera : om du nu är intresserad av att tala med mig, läs på då lite innan.
Du kan ju börja med att spana in förundersökningen.
Jag är nämligen ganska trött på att tala med journlister som inte är ett dugg pålästa och där jag måste förklara massa saker först.
Det finns nog fler intervjupersoner som har anledning att säga detsamma till oss journalister.
Själv borde jag t ex ha läst den så kallade innan jag gjorde vissa intervjuer idag, om Kosovo, så jag ska verkligen inte säga något.
Den började dyka up när jag registrerade AdSense genom Blogger, det var bättre när jag själv lade in korrekt HTML-kod i Blogger.
Jag undrar verkligen varför den dyker upp här?
Jag vill absolut inte ha något dianetiskt självförtroende, mitt eget räcker så bra — och jag har inte skrivit något om sådant kvasi här.
Annonsen ska bort, hellre säljer jag porr och vapen.
Jag måste alltså registrera om, bear with me för jag kan inte göra det nu.
Uppdatering: det kanske var en besvärjelse att skriva så, för genast försvann dianetik-annonsen och en annons från Oxford Summer School dök upp istället.
Men L Ron Hubbard kommer säkert tillbaka.
Oj, det kan ju bli ett heltidsjobb att hålla koll på detta!
Men när det faller på plats kan jag ju börja skriva: Gynna mina annonsörer!
Vem vill väl inte bli?
Jag inbillar mig inte att jag kommer att tjäna några pengar alls, såvida jag inte börjar utlova Swedish blondes eller något i den stilen — men jag tänkte att jag helt enkelt vill se hur det funkar.
Och så kan det vara skoj att notera vilka annonser Google tycker lämpar sig här.
Hittills har jag sett reklam för pressfotoböcker bramedieutbildning helt OKdianetik urk, inte OK!
Jag hinner inte hålla på mer med inställningarna nu, så jag ska finslipa annonsutrymmena framöver.
Synd att man nog inte hamnar i ett town house på Upper East Side om man låter sig inspireras av hans arbetsmetodik, utan snarare på fattighuset.
Som ni kanske sett har Journalisten idag en uppföljningsartikel från Gräv-seminariet, se.
Där försvarar sig Torbjörn Nilsson ganska väl — just med hänvisning till några av New Journalism-traditionens mästare, inklusive dess svenska företrädare.
Jag kan min journalistik-historia alldeles för dåligt, och kan ju inte heller Nilssons reportage på mina fem fingrar — men av det jag läst och minns känns det absolut som att han gestaltar på ett sätt som många gjort före honom.
Fast exakt hur det är med den saken tycker jag gott att någon ambitiös c-uppsatsskribent på JMK kan reda ut.
En kollega mailade mig i ärendet:.
Att jämföra med Jayson Blair är dock helt fel, han hade ju hittat på citat!
Som ju dessutom med NYT:s hela tyngd gjorde att resten av medievärlden trodde på dem.
Jag kanske ska betona att jämförelsen med Jayson Blair och Torbjörn Nilsson se Vassa Eggens första kommentar haltar något.
Den förstnämnde unge mannen hade ju många strängar på sin metodlyra.
En likhet med Nilsson är hur Blair gestaltade miljöer genom att gå in i New York Times bildarkiv — som han hade lösenorden till — för att på fotografier se hur en intervjupersons hem såg ut, eller kollade i lokaltidningar.
Sedan hade Jayson Blair ju andra än mer bedrägliga metoder.
Men jag klistrar in ett citat ur Vassa Eggens kloka, andra kommentarer här, så att ingen missar den jag vet att alla inte läser kommentarer : Den new journalism som jag har läst är i högsta grad deltagande.
Är inte journalisten på plats så beskrivs miljöer och händelserna genom objektens ögon.
Eller så åker man ut till Käringön efteråt för att kolla miljön, så arbetar uppenbarligen Gay Talese som jag läser nut ex.
Nä, närvaro är närvaro.
Närvarokänsla är något helt annat.
Gunilla NEW YORK Mina webbläsare fortsätter krångla, vilket förtar det mesta av bloggandetstjusning, både att läsa och att skriva.
Om någon vet vad som kan vara fel får ni gärna bistå med råd och dåd.
Som vanligt tar krångel av detta slag alldeles för mycket tid och mental energi.
Firefox — som jag brukar använda och länge varit nöjd med — har den senaste veckan betett sig förskräckligt illa och är snudd på oanvändbart.
Att öppna en sida går bra, och även att öppna många sidor genom "open in tabs" — en enda gång.
Men sedan vägrar programmet öppna några som helst nya webbsidor!
För att komma vidare måste jag tvångsavsluta Firefox och öppna det igen, och då välja den nya sidan.
Sedan tvångsavsluta igen, etc.
Det funkar liksom inte.
Det hela måste vara någon systemkonfikt eller bugg, men vad ska jag göra åt eländet?
Jag har laddat ner och installerat nya Firefox 2.
Eller om jag först installerade och sedan fick problem, jag vet inte längre.
Att läsa blogg-kommentarer går inte längre, ej heller att lyssna på Real Audiofiler från Sveriges Radio vilket jag annars gör hur mycket som helst!
För att kunna göra detta måste jag nu använda Safari.
Safari — som jag alltid använde innan jag upptäckte Firefox är helt OK.
Jag trodde att verktyget inte kunde "open in tabs".
Men nu när jag upptäckt att det, med rätt inställningar, visst kan det så skulle jag gärna återgå till Safari.
Då uppstår kruxet att Blogger inte alls är avpassat för Safari.
Det går varken att länka eller att typografera — det vill säga jag skulle i praktiken inte kunna skriva några blogginlägg utan att tillfälligtvis öppna Firefox, se ovan.
Och så länge Safari inte är perfekt orkar jag inte lägga in mina Firefoxbokmärken på ett smart sätt i Safari.
För jag hoppas ju fortfarande att Firefox ska börja fungera igen.
Camino laddade jag ner för att testa, eftersom det påstås vara helt uppbyggt för att passa Mac.
Men det fungerar överhuvudtaget inte med vissa sidor, ännu mer oanvändbart än något jag sett.
Textsjok hoppar och far och det blir stora vita fält på sidorna.
Ett annat problem, som kanske spökar?
Det är blott alltför effektivt, och blockerade ALLT, inklusive SVT:s webb-TV.
Försök att slänga bort AdBlock misslyckades, så kanske är det en programvara som ändå naggats lite i kanten som stör Firefox?
Alla tips på vad jag bör göra emottages tacksamt!
Undrar hur många New York-bor som skulle vilja byta?
Här har vi nog andra kriterier än de som gjort denna lista.

Maniac

12 Comments

  1. Мусе посвящается) Tall Storeys IV by Gary Walton leigh bowery interview gary glitter Shut Up And Take My Money! – 25 Pics cold connections | Handmade.

  2. Kolla in hur du kan vinna via utmaningarna i Casino, Poker och vår oddssektion nedan. casino roulette. Casino. Veckoutmaningar med bonusar och priser.

  3. Petter 5:a i ESPN Winter X-Games i Aspen, Pitkin County, Colorado den 27 januari.... Inledningen av den följande tävlingshelgen i Blackjack Ski Hill, Michigan.

  4. ... to upload your custom designed chess-puzzles for players all over the world to play.. Det här är de Steam Workshop-funktioner som används i 3D Chess:.

  5. Kamelframsteg Gclub live casino online free games Machine A Sou Gratuit Partouche. 1 svar. gems wild tiles slot machine real money playing. Se quiser, pode tentar outros ganhar dinheiro (plead, apostas desportivas) mas.

  6. ND bonus codes, free spins, all no purchase required. While no deposit. Casino bonus codes no deposit required, best online casino slots.

  7. Optimized for iOS: - iPhone 5 or above recommended - iPad 3 or above recommended - iPad Mini 2nd Generation or above recommended - iPod Touch 6th.

  8. They began to argue about the man's choice to play Russian roulette, which is spinning. Gambling addicts play Russian roulette while shameless government .

  9. Spela Psycho Phage-spel på FunnyGames.se! Försök att hitta vägen i denna labyrint. På vägen träffar du på farliga varelser som du måste förstöra. Samla under.

  10. Efter att spelat några timmar poker under dagen har jag lärt mig att BRM är väldigt viktigt.. Kan också vara ett alternativ att 3 bet bluffa ibland.

  11. What is the best online casino qin online blackjack strategy using paypal, gta 5. spiel california las vegas casino Large deposit bonus for online casinos Real. Casinot games casino 150 roulette strategy bicycle club casino owner online.

  12. Se kartor, bilder och gästrecensioner på 14 hotell i Charles Town, WV.. Hotellet ligger i Charles Town, nära sevärdheter såsom Hollywood Casino at Charles.

Add camments

. *